Livet som 4 barnsmamma...piece of cake?

Blev livet som jag hade tänkt? Nej inte till en början. Att bli mamma till fyra trodde jag skulle vara en piece of cake, jag hade ju redan 3 barn och kunde ju redan allt...eller?

Dagen då vårt 4e barn föddes så började också resan att bli en bra 4-barnsmamma. På BB var det inga problem, där var det ju lugnt och tyst. Jag njöt av dagarna när jag och bebis lärde känna varandra. Sen kom dagen då vi skulle åka hem och jag längtade så efter mina andra barn. Väl hemma så insåg jag att det var allt himlans skönt på sjukhuset ändå.

Jag beundrar verkligen de mammor som fixar amning exempelvis när man redan har barn i huset. Jeeeezuz va man inte får vara ifred och vad det kan stressa mig. Är det bara jag som är en sån där stressig mamma? Jag blir stressad så fort barnen bråkar eller tjatar..alltså sån där negativ stress som får mig hispig och irriterad. Jag är inte direkt stolt över det om jag säger så. Dock har jag lugnat mig lite nu när vår minsting är 2 månader och man har fått lite rutiner. Men jag har och andra sidan slutat amma nu, hobbyammade henne ett tag mest för sakens skull men sen gav jag upp, hon bökade mest också! Jag är nog egentligen jävligt ego om jag tänker efter...eller är jag det? Tell me!

Jag har iallafall världens goaste ungar även om de trotsar, svär, slappar, sitter för mycket vid datorn, är uppkäftiga (händer att dom är det ja...) osv. Jag kanske inte uppfostrar dom som i den mall man ska göra. Jag gör det på MITT eller vi gör det på VÅRT sätt och vi har fått fina och trevliga barn, Ja de är faktiskt trevliga mestadels...;-) )

Men ni morsor som är sådär coola och lugna kan inte ni berätta för den hispiga gapiga morsan hur ni gör? Vad är hemligheten? Jag blir så stressad av disken, dammråttorna, tvätten osv att det sätter sig på humöret och jag blir den där jobbiga monstermorsan jag inte vill bli. Jag måste finna ett sätt att liksom relaxa lite.

Grejen med mig är väl också att jag är precis likadan ute bland folk som hemma. Blir jag arg på barnen så visar jag det även på gatan ute. Vissa vågar ju fan inte säga emot barnen en gång med rädsla för vad andra ska tycka. Sån är INTE jag. Men jag vill också påpeka att jag är väldigt noga med att visa kärlek till mina barn också, och det i betydligt större mängd än när jag är arg. Avslutar alltid dagarna med att säga att jag älskar dom osv.

Men en stor portion tålamod söker jag gärna...vart hittar man den?